76
kvädet efter varje vers slog igenom luften som trumvirvlar.
Sjung om hans stora nåd! Sjung om hans nåd!
Det var icke den ödmjuka avslutningen på en bön, då huvudena sjunka tungt och sorgset mot jorden. Det var som en lärka, som kastar sig upp i den blå skyn, halvblind och rusig av det starka varma solskenet.
— …Sjung om hans nåd!
Jag fann till min häpnad mig själv ropa ut orden med en känsla av att mitt bröst skulle sprungit i bitar, om det inte fätt luft.
Andfådda sjönko de unga flickorna ned i stolarna kring bordet, där de lagt sina biblar. Maria Teofil sade nu till oss att slå upp biblarna. Det var Marci evangelium man i dag skulle börja med. Liksom vid min konfirmationsundervisning läste var och en av flickorna en bibelvers, till dess det var slut på kapitlet. Då böjde Maria Teofil huvudet och bad. Icke heller här kom något av kyrkans trötta mummel fram. Hon bad friskt och glatt, som om hon talat vid en god vän. Hon hade bedit med slutna ögon, och när hon åter slog upp dem, såg hon rätt på mig, forskande, med lätt rynkade ögonbryn, som om hon velat få mig rik-
