81
Sannerligen jag vet, om det var några i sig själva så särskilt ovanliga flickor, dessa. Men deras tro gjorde dem ovanliga: den tro, för vilken de offrade balsalar, teatrar, allehanda nöjen. Jag säger med flit »offra», fastän jag är övertygad om att de skulle protestera mot uttrycket. Jag kan nämligen inte tänka mig, att inte dessa unga friska kvinnor någon gång skulle undertryckt en längtan efter de nöjen, som äro så naturliga för deras ålder. Nu var det ju ej något villkor för dem, som voro med om dessa bibelstunder, att de skulle avsvärja sig allt detta. Fastän Thérèse och Maria Teofil ansågo teatrar och baler som synd, fordrade de ej, att deras vänner skulle ha samma åsikt. Men nog hade dessa flickor det.
Låt mig se. Där var Anna Sandahl, dotter till den berömde kirurgen. Det var något sammetslent över hela hennes lilla nätta person, och hon var alltid klädd i mjuka penséefärgade tyger. Kanske är det då endast dessa klänningstyger, som givit mig det där lena, mjuka intrycket? Eller måhända det svarta håret, som i glänsande gardiner föll ned över öronen, eller de stora mörka ögonen, där en gnista av faderns beryktade humor helt säkert fastnat och ibland kom dem att blänka på ett lustigt sätt?
6. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
