83
flickorna sutto samspråkande vid tebordet, hörde dem nämna en mans namn. Jag mindes klasskamraternas aldrig sinande prat om beundrare och förälskelser och deras förstulna antydningar och miner. Var detta alldeles utskilt från dessa unga kvinnors liv? Var då religionen för dem av ett så allt uppslukande intresse, att den trängde bort allt annat? Jag undrade själv över min tysta fråga. Men inte förrän långt senare fick jag något slags svar på den.
Strax efter teet togo vi avsked. Ragnhild Hellenstjerna och jag hade ett stycke samma väg hem. Vi gingo förbi en andlig samlingslokal, varifrån folk strömmade ut. Det var många, många människor, och de gingo tysta, som om andakten icke lämnat dem, därför att de kommit ut i friska luften.
— Hertiginnan har talat där i kväll, sade Ragnhild Hellenstjerna litet högtidligt. Det var därför hon inte kom in och sade adjö till oss.
Ofrivilligt lyssnade jag efter det där vassa prasslandet; men kanske hade hon redan försvunnit.
Ragnhild sade nu farväl.
Jag fick gå ensam den korta biten framåt Trädgårdsgatan. Jakobs kyrka stängde som vanligt vägen. Den var framför mig som ett
