85
jag tyckt mig blicka rätt in i himlen, men jag fann ingenting av denna överspändhet i Marias tro. Man faller icke ryckvis i hänförelse över skönheten i den trakt, där man ständigt vandrat — så länge att man blivit förtrogen med varje sten, varje vackert träd, varje bukt av vägen.
Himlen sänkte sig ned i hennes liv. Hon företog sig ingenting utan att fråga dess osynliga väsen till råds. Hon var lik en älskande kvinna, vilken finner det helt naturligt att i allt rätta sig efter den älskade — som glatt ger sig hän åt honom och i belöning för sin hängivenhet känner sitt hjärta fyllas med ett strålande sken, som gör alla dagar lika ljusa och gjuter sin förskönande glans över de mest vardagliga ting. Kanske hade hon också sina mörka stunder, men jag märkte dem icke. Jag märkte icke heller fullt så mycket hos Maria som hos hennes anhöriga, att den värld de valt att leva i var en ytterligt begränsad värld. Och dock hade man ända från hennes barndom byggt stängsel och murar omkring henne. Det fanns icke något, som var direkt förbjudet, men det fanns saker, som man icke borde göra. Det fanns böcker, som icke borde läsas, människor man icke borde umgås med, nöjen man borde undvika… På Marias bord samlades så småningom en
