91
död kom tvivlet om den utlovade uppståndelsen, och tvivlet låg och grodde inom mig, färdigt att brista fram vilken stund som helst. Medan vi själva känna oss, som om vi ginge i sömnen och vanemässigt upprepa gamla ord och meningar, arbeta krafterna i vårt inre tyst, ivrigt, för att en dag resa sig och överraska oss, så att vi måste erkänna att vår utveckling, i stället för att ha stått still på samma punkt, i själva verket tagit ett stort steg framåt.
Under det att Teofils övade mig i bön och jag, med Maria för ögonen, ibland kände mig förvissad om att deras religion var den enda rätta, föreslog mig Magnus Ruthven en dag på sitt tvära sätt, att jag åtminstone för någon tid skulle sluta bedja för att se, om jag ej redde mig gott ändå.
Han hade händelsevis mött mig ute och föreslagit att vi skulle promenera en stund tillsammans. Vi gingo nedåt Strandvägen. Hela gatan låg i sol, för första gången på länge. Vaktparaden gick förbi, och musiken fick mig att spritta i hela kroppen. Det var just en sådan dag, då man känner sig modig, då skuggorna kila in i vrårna som skrämda råttor och man bara möter leende ansikten och skrattande barnungar och de stora mörka husen lysas upp som
