93
en-Natt-saga bara, som fått oss att skratta och gråta — och mig att tala på det här idiotiskt högstämda sättet till en ung, stilig flicka som du; och han log försonande mot mig under sin bredskyggiga hatt.
— Du menar då verkligen, att jag bara som ett experiment skulle för några dagar sluta att bedja. Jag är övertygad om att, ifall jag gjorde det, skulle jag bara så mycket ivrigare återvända till bönen. Den ger trygghetskänsla.
— Försök! sade han endast.
Tusen krusiga små vågor kommo vikens vatten att blänka. Vi gingo över till kajen. Vedskutornas alla segel voro hissade till tork i solskenet. En skeppare stod på sitt däck och sög på sin pipa. Några karlar, som buro säckar i land, hojtade litet och sjöngo, var och en på sin glada melodi. Unga mammor sköto sina barn i barnvagnar utmed Strandvägsallén: ett helt tåg av ett nytt och rosigt släkte drog fram där, under en blå rymd och en skrattande sol. Vi måste gå åt sidan för en ridande, som kom i galopp.
— Det var ju Melker Hastfehr, sade Magnus och såg sig om.
Jag såg också efter ryttaren och tänkte, att det var så där man skulle färdas fram den här
