Den här sidan har korrekturlästs
Nu febern brunnit ut, invid mitt bord
jag sitter trött och läser, hvad jag skrifvit.
Nu är min tanke tänkt, min gärning gjord,
jag mera fattig på en sträfvan blifvit
och världen rikare på några ord.
Skön var du dock, min tanke, fri och stark
du bredde vingen, längtande till färden!
Jag vingen klippte, nu du tagit mark,
nu sändes du som krympling ut i världen.
Ren var du äfven, — jag din renhet stal
och sänder bort dig, bettlande och fal,
att famnas, glömmas, som det bjuder, kallet;
i hopp att någon, för din blygsel blind,
skall vilja tvätta sminket från din kind
och ana hvad du varit före fallet.
— 101 —
