Den här sidan har korrekturlästs
vissnade rassla
under min fot.
Dock, — kan jag hoppas
på sådan klarhet,
som nu mitt sinne
med lifsmod fyller,
blir himlen högre
och rymden vidare,
vika vindar,
som intet mäkta,
för denna stillhets
segervissa
och djupa frid,
får fritt jag andas
tankarnes fria,
stärkande luft,
då mån I falla
förutan klagan,
I fagra drömmar
och svaga fröjder;
då vill jag vandra,
som nu jag vandrar,
— 113 —
