Den här sidan har korrekturlästs
Men invid älfvarne, som trötta läto
sitt vatten rinna mot en fjärran strand,
där sutto Zions döttrar hand i hand,
fördrifna ifrån löftets land och gräto.
Och Ator gick i hopen från och till,
men tänkte slutligt: »Jag vill högre stiga,
där det är tyst. Hvad mänskligheten vill,
förstår man bäst, där människorna tiga.»
Han såg mot höjden. Som ett sagans under
steg tornet upp emot den mörka rymd,
i jorden sänkte sig dess fasta grunder,
dess topp af töcken och af moln var skymd.
Igenom fönstren, stigande i vindel,
på mur och poster föll en dager blek,
och ögat skönjde en fantastisk lek
af former och gestalter, som gaf svindel.
— 121 —
