Sida:Tor Hedberg Dikter 1896.djvu/123

Den här sidan har korrekturlästs

ty fult och vackert dansade tillsamman,
och lusta dansade ihop med ve.
Allt hvad det ena seklet drömt sig krokigt,
det nästa seklet sökt att räta ut.
Det hela var fantastiskt, vildt och brokigt,
och hvarje början svor emot sitt slut.

Två marmorsfinxer syntes tröskeln vakta,
en tredje öfver porten låg på post.
De tunga dörrar öppnade sig sakta
på gångjärn, hvilka gnisslade af rost.
I tornets inre grafvens kyla rådde,
den kala muren var af mögel täckt.
Det tomma rummet, som till molnen nådde,
var likt en ropare, mot himlen sträckt.

Vid muren hakad fast med grofva krampor,
en vindeltrappa ringlade sig opp,

— 123 —