Sida:Tor Hedberg Dikter 1896.djvu/124

Den här sidan har korrekturlästs

och bleka lågor, som af sorgelampor
igenom mörkret tecknade dess lopp.
Ett iskallt luftdrag susade och skälfde
och fyllde tornet med en orgelton.
och högst, där himmelen som tak sig hvälfde,
satt polens stjärna i sin mörka zon.

Då ryste Ator, svepte kring sig kappan,
mot stjärnan såg, som lockade och drog,
och steg med snabba fötter upp för trappan,
som gnisslade vid hvarje steg han tog.

Han klättrade från fönster och till fönster,
och hvarje gång blef himmeln mera blek.
I djupet staden tecknade sitt mönster
af lågor, ringlande i nyckfull lek.
Utöfver fönstrens ytterposter hängde
förvridna lemmar, spöklikt bleka drag,
och stötvis stadens röst till honom trängde,
ett nödrop lik, beständigt mera svag.

— 124 —