Sida:Tor Hedberg Dikter 1896.djvu/126

Den här sidan har korrekturlästs

den förr allena; hvarje steg mot spetsen
som vinning gaf ännu en stjärnering.
Allt klarare ljöd orgeltonens susning;
till slut på tornets smala krön han stod.
Då släcktes stjärnorna på himlens ljusning,
och öster från rann morgonrodnans blod.

Han såg mot djupet. Genom molnens refva
han staden såg. Som snigeln i sitt skal,
den tycktes sakta kring i mörkret trefva
och sucka under onämnbara kval.
Men liksom hafvets sus i snäckan ljudar,
så steg dess sorl och blef till ord, till röst,
en hviskning lik ur mänsklighetens bröst,
och Ator hörde ropet: Nya gudar!

Då lyfte Ators sinne sig i bön,
som markens lärka lyfter sig på sången.
Han föll på knä på Babelstornets krön
och sträckte händerna mot soluppgången.

— 126 —