Den här sidan har korrekturlästs
omkring din hjässa ljusna rum och tider,
och mörkret lågar under dina fjät.
Du bjuder: sök det yttersta och sista,
löp banan ut, som blef dig förelagd,
och sorg och fröjd som bubblor skola brista,
när du ditt öde möter oförsagd.
»Förbistringen med tusen tungor hväser.
När kommer du att honom nederslå?
Är det ej dina varningsord, jag läser
i tecknen, som på nattens himmel stå?
Sig molnen hopa, när skall blixten ljunga,
den tändande som bringar klarhetsbud?
När få vi, renade af elden, sjunga
din ljusa morgonhymn, du tankens gud?»
Han tystnade. I öster dagen bräckte,
i djupet staden låg, af mörker skymd,
och Babelstornet, svagt belyst, sig sträckte
liksom ett finger mot den vida rymd.
— 128 —
