Den här sidan har korrekturlästs
Med öppna ögon, hvilka intet sökte,
hon såg sig kring, som om hon intet såge,
och lifvets vällust icke längre krökte
till gåtfullt löje hennes läppars båge.
Allt mera matta hennes pulsar slogo,
allt mera svaga blefvo hjärteslagen,
likt ljud af vilsna steg, som fjärran dogo,
och dagen släcktes på de bleka dragen.
Vid hennes läger Leonardo vakat,
den åldrige, som döden tycktes vörda,
som hennes skönhets bittra sötma smakat,
och lyftat hennes själs fördolda börda.
Från hennes bleka drag han torkat skummet
af lifvets vågor, men när dödens tunga
och mörka skugga bredde sig i rummet,
han rörde lutan och begynte sjunga:
— 131 —
