Den här sidan har korrekturlästs
Barnet, det var du, Joconda!
Barnet, än ej man, ej kvinna,
men dock mer än man och kvinna.
I ditt ögas tysta fråga,
där det brann en sällsam låga
från förgångna sagostunder,
i din muns förskrämda böjning,
handens aningsfulla höjning,
har jag älskat barnets under.
Löftet, mer än verkligheten,
drömmarna, som ej förlossas,
det som brytes, det som krossas,
det som vissnar och förhärjas,
lifvets öfverflöd som bärgas
ofödt ren af evigheten,
glans af världar, aldrig sedda,
sång om öden aldrig skedda,
barnets glädje, barnets vånda
du mig älska lärt, Joconda!
Men Joconda, du var kvinna!
Än på mina läppar brinna
kyssarna, som du mig skänkte,
— 136 —
