Den här sidan har korrekturlästs
ännu blomma i mitt sinnes
sena höst de barn af våren
du med morgondagg bestänkte.
Ännu skälfver jag som trädet
inför stormen, då jag minnes
barmens skimmer under klädet,
mörkret under ögonhåren.
Än vid aftonvindens susning
jag af ångest fylls och tjusning.
Helig, helig är mig natten,
sen Jocondas natt jag delat,
sen i mörkret vid din sida
evigheters fröjd jag smakat,
evigheters kval fått lida!
Hvad är åldern mig och döden,
lugn jag möter skumma öden,
lifvets högsta spel jag spelat,
lifvets ångest har mig skakat,
mig dess vällust genombäfvat,
jag har älskat, jag har lefvat!
Hvad du blifvit blek, Joconda!
Liksom stjärnskott de försvinna,
— 137 —
