Den här sidan har korrekturlästs
för att åter frigjord sväfva
från mig bort. — Hvar var den? — Gången!
Fjärran från jag hörde sången.
Säg, Joconda,
når min stämma än ditt öra,
kan du än, fast fjärran, höra
lifvets sånger?
Lyss, det är min kärleks sånger,
susande från hemmets lunder,
talande om lifvets under!
Minns du rosens doft vid barmen,
fågelns sång vid fönsterkarmen,
minns du skimret på din ruta,
minns du tonen från min luta,
minns du tankarna och orden,
minns, Joconda, minns du jorden?
Nej, du minns ej, rosen vissnat,
skimret slocknat, sången tystnat,
— allt blir stillhet, sakta glider
lifvets minne ur ditt sköte,
och allena, tyst du skrider
till det sista undrets möte.
— 139 —
