Om endast frihet du åt mig beredt,
snart nog jag vuxit högre än din hjässa,
medveten endast jag förfallit lätt
att ständigt öfver det förgångna mässa.
I ständig kamp de nu min skuldra pressa,
och följden blef: en narr, helt rätt och slätt!
Du väfver, herre kung, med dubbelt garn;
Ers dubbelhet, jag är er andas barn!
Springer upp och knyter händerna.
Förbannad må du vara, som mig gaf
den tunga bördan, som jag ej kan bära.
Jag var för hög att vara blott din slaf;
då lät du mig bli narr och stal min ära.
Min andes djärfva skaparhåg du tänder
och sätter lera blott i mina händer.
Med ändlighetens black omkring min fot
jag emot evigheten sträcker famnen,
det öppna hafvet styr min farkost mot,
men ankaret är fast i trånga hamnen.
Mitt mål jag känner, men jag har ej makt
— 149 —
