att vinna det, — jag afskyr dessa fröjder
som du så rikligt för min fot har lagt,
jag längtar uppåt mot de ljusa höjder,
där jag förfryser, — vanskapt, krökt af smärta,
jag i mitt låga näste ströfvar kring
och spelar gäck, gör ord af ingenting
med nya skönhetsvärldar i mitt hjärta.
Tag åter gåfvan eller gör den hel,
lyft dubbelheten bort ifrån mitt sinne,
låt frihet, herre, bli min arfvedel,
men plåna slafveriet ur mitt minne.
Tag frihetskänslan bort och låt mig nöjd,
medveten om min lott i bojan trifvas
och syssla med min egen lilla fröjd
och af min egen lilla storhet lifvas!
Gör mig till herre eller ock till slaf,
men ej till en bastard utaf dem båda!
Jag dignar under bördan, som du gaf,
haf miskund — hjälp mig, herre — se min våda!
Kastar sig snyftande ned på trappan och glider utföre.
Du gäspar, nådig herre! Du har rätt,
det är bedröfligt så att deklamera.
— 150 —
