Sida:Tor Hedberg Dikter 1896.djvu/153

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Då jag skrattets skallra rör,
gudakraft mig fattar,
och din storhets tillbehör
jag för intet skattar;
af den glöd från ljusets härd,
som i skrattet blef beskärd,
skapar jag min egen värld,
står där stolt och skrattar!

Han har åter intagit sin plats på det öfversta trappsteget.

Ett skämt! Hallå, — hör hit, ett lustigt skämt!
Jag narr — jag har det! Skämtet, det är natten,
som ligger drömmande kring land och vatten
och lockar fram de syner, dagen skrämt,
och rufvar gåtor, liksom draken skatten.
Ett präktigt skämt! Där skrider månen fram
och ser på jorden med ett kärligt öga
och skogen står där mörk och allvarsam
och tänker mycket, men förråder föga.
I silfverglans förtonar bergets kam,
dess hvita lemmar sig i ljuset löga.
Hör, vågen hviskar, månskensstrimman är

— 153 —