det löje, som dess hviskning beledsagar,
och luften skälfver af ett ömt begär,
och kyska dimman skyler fält och hagar.
Allt är en enda fager harmoni,
ett underbart mysterium, hvars mening
tycks längta att sig lyfta lätt och fri
ur jordens något tröga hjärnförbening.
Där ha vi skämtet — spegelfäkteri
är blott det hela, där finns ingen mening,
det är blott jag som lägger den däri.
Nåja, det finns en mening, om du vill,
en präktig mening, den: att vara till.
Du skrattar, herre? Jag förstår dig visst;
på min bekostnad, menar du, är skämtet.
Låt gå! Men skrattar bäst som skrattar sist!
Förutan mig ditt verk är tomt och trist,
ditt meningslösa allvar har förskämt det.
Jag kryddan satt därpå, jag är dess salt,
det är min spegel, som förskönar allt,
Jag bringat harmoni i dina skärfvor,
jag redt förvirringen i dina härfvor,
jag gifvit mörkret färg och tystna’n röst,
jag lagt ett hjärta i naturens bröst.
Ett sken! Låt gå, — som dock mer skönhet gömmer
än verkligheten som din vanmakt dömmer.
— 154 —
