Sida:Tor Hedberg Dikter 1896.djvu/16

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Men en aldrig stillad oro
i sitt sinne se’n han bar,
och hans ätt på jorden aldrig
någon lycka funnit har.
 
Ty sin fallne stamfars ånger
togo de som arf emot,
deras själ fick aldrig hvila,
marken brände deras fot.

Aldrig egen teg de plöjde,
byggde aldrig egen härd,
utan spriddes vidt kring jorden.
på en hopplös pilgrimsfärd.

Ännu finns det en och annan
hafvets dotter, hafvet son,
fast de ej sitt ursprung känna,
och det hem de stamma från.

— 16 —