Palettens färger längta till förening,
en hemlig frändskap leder deras val,
de älska, hata, hafva lif och mening,
och penseln tolkar deras dunkla tal.
Se, leran skälfver under mästarhanden!
Men manligt tuktas den förvägna form;
sitt väsens fasta uttryck söker anden,
och flyktig skönhet binds vid mått och norm.
I fjärran skimra tankens hvita städer!
Men ordet slår sin konstfullt byggda bro,
och högtidsklädd en skara den beträder,
att för en tid i våra hyddor bo.
Hvem hejdar känslan i det snabba språnget,
— hör du ej taktens pulsar i dess svall?
Af tonens trollmakt tjusas den, och fånget
dess källsprång rinner i melodiskt fall.
I massans döda form blir själen gjuten,
och allt som lefver får förnyadt lif,
du skönjer evigheten i minuten,
och tiden fängslas — i ett tidsfördrif.
Den festen varit vår. Skall nu den sluta,
vår blick bli skum af dagens skarpa sol?
— 167 —
