Den här sidan har korrekturlästs
Allt starkare blir skenet på vår ruta,
för tredje gången redan hanen gol,
och oljan tryter i vår lampas veke.
I bröder, hvad I alla ären bleke!
Se, mot en himmel, röd af nya tider,
går lifvet åter mödans vanda gång.
Hon ser oss ej, med hjässan sänkt hon skrider
och plockar ax och strå i kjortelns fång.
Hon går till sina värf, hon går att skörda
sin näring ur den åter vända jord,
och hennes blickar äro icke störda
af festens rika rester på vårt bord.
Med hårda fötter trampar hon i stycken
de skänker, som för hennes fot vi strött.
Men skall hon ock en gång, af mödan trött,
ur nya drufvor pressa skönhetsdrycken?
Ja, spörj den tigande! Dock, förr’n vi skiljas,
må vinets rest i våra glas bli tömd.
— 168 —
