Den här sidan har korrekturlästs
Vi druckit många skålar, för vår viljas,
vår kärleks härskarinnor, — en är glömd.
Förr’n dagen kallar oss och banden brista,
den skålen må vi dricka än, den sista.
»Dig, som oss lockar städs och städs bedrager,
hvars kalla drag af sköna masker höljs,
som trampar på hvar dröm, om än så fager,
och dock af drömmens åtrå städs förföljs,
som tog, förklädd, hvar kärleksed vi svurit,
som har vår längtans alla dräkter burit,
vår hemligt älskade, vårt äkta vif,
dig, du förrädiska och sköna lif,
vi hälsa! — Te salutant morituri!»
— 169 —
