Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Fullt af hopp och af försoning
och som grafvens gräs så frodigt,
lifvet manar mig att modigt
bygga ny min fallna boning.
Men mitt sinnes tankegrenar
allt för djupa rötter slagit,
allt för säkert fäste tagit
i ruinens grus och stenar.
Jag ej mer kan upp dem rycka,
och min längtan ljusblind sitter,
gömd i remnorna och gitter
ej att skåda dagens lycka.
Mina drömmars fallna näste,
hvarför skulle jag dig lämna?
Gaf du ej i dunkel remna
mina tankar värn och fäste.
— 19 —
