Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Fri är rymden ju här oppe,
genom hvalfvens brustna bågar
solens stråle mot mig lågar,
faller regnets varma droppe.
Här få mina tankar skjuta
fritt i höjden, utan fruktan
för en småsint regels tuktan
af sin egen lifskraft njuta.
Här min längtan fäller vingen,
och fast hon för ljuset blundar,
ser hon syner dock och grundar
öfver mänskorna och tingen.
Boning, du, hvars glans försvunnit,
och som ej fick fylla kallet,
fallen är du, men i fallet
har du minnets seger vunnit.
— 20 —
