Den här sidan har korrekturlästs
Där sitter lyckan, — hennes klädnad breder
sig hvit som skum, där hafvet fordom bröt;
mitt läger jag vid hennes sida reder,
och hvilar hufvudet i hennes sköt.
Som spörjande sin blick i min hon sänker,
med handen lätt min panna hon berör,
i vattnets spegel aftonstjärnan blänker,
och mellan västerns stammar dagen dör.
— 24 —
