Den här sidan har korrekturlästs
men att lyckan varit god,
mente Pål, då han förstod,
att han träffat på den rätte.
Hvem som gaf det första slag,
ingendera af dem kände;
på en gång med skarpa tag
de tillhopa spände.
Pål tog saken utan hast,
klämde armarna kring bålen
på den andre och höll fast;
Per han gjorde vilda kast,
snodde sig som ålen.
Hårdt blef hvarje sena sträckt,
muskler spändes, ådror svällde,
tungt gick deras andedräkt;
ingen dock den andre fällde.
Störta Pål var rycka opp
tjuguårig gran med rötter;
— 47 —
