Den här sidan har korrekturlästs
där stod Gerd i allsköns frid,
följande den heta strid,
gömd bland al och hassel.
Hvita linnet blänkte fram,
barmen höjdes, ögat lyste,
håret lossnat ur sin kam,
och hon både log och ryste.
Det var trötthet först, som göt
vatten öfver flamman.
Svetten rann och kraften tröt,
greppet slappades, som knöt
kämparna tillsamman.
Ännu likväl ingen tog
från den andres midja armen;
hjärta emot hjärta slog,
— och då släcktes harmen.
Då fick trots som styrka fred,
när hvarandra rätt de kände;
— 49 —
