Den här sidan har korrekturlästs
liksom vågen faller ned
famnande i stilla fred
stranden, där den brände.
Slutna i hvarandras fång,
kände de sig vara männer,
kände ock på samma gång
att de voro vänner.
Då fick fjärden skogen kär,
då fick skogen håg till fjärden,
och då tyckte Pål och Per,
att de varit narrar, när
de löpt vill på blomstergärden.
Fast de gingo hvar sin stråt,
på hvarandra dock de tänkte,
ingendera såg ditåt,
där det hvita linnet blänkte.
Snart sig stillhet åter bredt
öfver Österängen,
— 50 —
