Den här sidan har korrekturlästs
och det var som intet skett,
månen satt den lika snedt
öfver björkens fina hängen.
Gerd, hon stod som naglad fast,
strida föllo harmens tårar;
men så gjorde hon ett kast:
Det lär väl bli nya vårar!
— 51 —
Sida:Tor Hedberg Dikter 1896.djvu/51
