Den här sidan har korrekturlästs
Sånger på hafvet.
I.
Nu vände den skriande måsen mot land.
Hell dig, o haf!
Nu faller det sista, tyngande band,
och i jubel går blicken mot synkretsens rand
och möter blott haf, blott haf!
Se, den sjunker bakom mig, den blånande kust,
låt den sjunka, låt gå, låt gå!
Det sjunger inom mig af lif och af lust:
Åhej, — åhå!
— 57 —
