Nu kyler den hafsborna vinden min kind.
Hell dig, o vind!
Du är stark, du är glad, du är ren, du är sund,
och du blåser hvart stoftgrand från skälfvande mun,
låt mig andas dig, vind, till den djupaste grund
af mitt väsen, — blås på, blås på!
Hur du spänner mitt segel och kränger min båt!
Du är lekfull, du starke, — blås på!
Genom tackel och tåg går din hvinande låt:
Åhej, — åhå!
Se, hur vågorna komma i hvitskummigt tåg!
Hell dig, o våg!
Hur du rullar och fräser och skiftar i grönt!
Är du ond, vill du brottas, du starke? — Nå, skönt,
jag är redo — låt gå, låt gå!
Nej, du klappar blott vänligt i sidan min båt,
och du lyfter mig lätt och du bär mig framåt,
och du kastar en näfve af skum — blef du våt?
Gör det samma, låt gå, låt gå!
O skölj med din friskhet mitt sinne också!
Åhej — åhå!
— 58 —
