Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
och då väckte skogens röst
dolda ekon i mitt bröst.
Allt hvad skogen då mig lärt,
blef mig sällsamt dyrt och kärt,
kanske allt för mycket värdt;
ty i lifvet aldrig se’n
fann jag det igen.
Många år se’n dess förgått,
äfven jag min börda fått,
sträfvat tungt och haft det smått,
stundom också lidit nöd,
— det blef skogens död.
Skogen måste, steg för steg,
vika för min knappa teg,
egen yxa röjde väg;
snart är skogen icke mer,
sista granen huggen ner.
— 6 —
