Den här sidan har korrekturlästs
III.
Vågen, som mot stäfven slår,
dör till slut i sanden.
Månne drömmen också når
till den fjärran stranden?
Rastlöst svallar hafvets barm,
rastlöst slår min längtans harm,
— sof, min älskling, ung och varm,
med din kind mot handen!
Vinden, som min kosa gaf,
dör den vid din ruta,
må den då en fläkt af haf
i din slummer gjuta!
Natten är så stor och vid,
lyfter öfver rum och tid,
— 63 —
