Sida:Tor Hedberg Dikter 1896.djvu/67

Den här sidan har korrekturlästs

Färgen växlar; bäst den glimmar,
slocknar den och sammanflyter
med det intet, den syns gästa.
Allt i skiftningar sig bryter
och hvar skiftning är så fager,
men så flyktig, att man vet ej
om den skådas, om den drömmes,
likt den matta regnbågsdager
som i pärlemusslan gömmes.

Är det verklighet och lif?
Bleka som en månskensstrimma
ser jag vattenväxter simma
utan fäste kring och röra
bladen, skälfvande och sköra.
Fästade på slemmig botten
växa djur af sällsam skepnad,
liksom fängslade af dödens
fasansfulla, stumma häpnad.
Kanske döda? Nej, ur sidan
armar sträckas ut försåtligt,
munnen flämtar oaflåtligt,
och att väntadt rof förvirra

— 67 —