Den här sidan har korrekturlästs
Och en längtan mig betager,
och det lockar och det drager
nedåt — nedåt!
Dagen rinner,
synen sjunker och försvinner.
Solen upp på fästet skrider,
sällsamt stor och sällsamt röd,
med en hemsk, fantastisk glöd,
som i jordens första tider.
Hafvet, lifvets ättemoder,
badar sig i ljusets floder.
— 70 —