Den här sidan har korrekturlästs
Hvila.
De skymmer; gatans lyktor matta flämta,
förgången är på nytt en arbetsdag.
I tornet hör jag klockan vänligt klämta
och lyssnar till, men räknar ej dess slag.
Det är ju hvilans stund som slår. Jag följer
den vanda vägen mellan mörka hus,
jag ser den boning, som min lycka döljer,
och i det kända fönstret ser jag ljus.
Då faller kvällens stillhet på mitt sinne,
med den jag träder sakta i ditt rum.
— 77 —
