— 104 —
ga mån kan bidaga till klargöandet av det hela.
— Kunna vi hjälpa er, mr Holmes?
— Nej, nej! Mörkret och dr Watsons paraply — jag behöver så litet. Och Ames — den trogne Ames — han kommer att bli mig till nytta. Alla mina tankelinjer föra mig utan undantag tillbaka till den stora grundfrågan: varför skulle väl en atletiskt byggd man utveckla sina muskler medelst någonting så naturvidrigt som en enda handtyngd?
Det var sent på natten som Holmes
återvände från sin ensliga utflykt. Vi sovo i ett
rum med två sängar — något annat stod oss
icke till buds på det lilla landtliga värdshuset.
Jag hade redan somnat, då han steg in, men
vaknade genast,
— Nå, Holmes, mumlade jag, har du kommit under fund med något?
Tyst stod han bredvid mig med ljuset i handen. Men så böjde sig den långa, magra gestalten ned över mig.
— Hör nu, Watson, viskade han, skulle du vara rädd för att sova i ramma rum som en galning, en man med uppmjukad hjärna, en idiot, vars förstånd förlorat sitt grepp på tingen?
— Nej, inte det allra minste, svarade jag helt förvånad.
