— 11 —
— Bravo, Watson! Du överträffar dig själv. Om det inte betyder kolumnen, bedrar jag mig mycket. Vi börja alltså att nu se framför oss en stor bok, tryckt i dubbelspaltiga sidor, som måste vara ganska långa, enär ett av orden i dokumentet anges som det tvåhundranittiotredje. Ha vi nu nått gränsen för det vi kunna resonera oss till?
— Jag fruktar att så är fallet.
— Nu gör du dig bra orätt. Än en snilleblixt, min kära Watson! Än en hjärnbölja! Om boken i fråga varit sällsynt, skulle han ha skickat mig den. I stället hade det varit hans avsikt, innan hans planer blevo stäckta, att skicka mig nyckeln till chiffret i det här kuvertet. Det säger han ju i brevet. Detta tyckes ange att boken är så pass vanlig, att han ansåg, att jag utan svårighet kunde skaffa mig den. Han hade den och tog för avgjort att också jag hade den. Kort sagt, boken är allmänt spridd, Watson.
— Vad du nu säger förefaller antagligt.
— Vi ha således begränsat området för våra forskningar till en stor bok, tryckt i dubbla kolumner och allmänt begagnad.
— Bibeln! utbrast jag helt triumferande.
— Inte illa, Watson, inte illa, men ändå inte tillräckligt bra, om du ursäktar. Till och med om jag för egen räkning kunde taga åt mig artigheten, kan jag inte tänka mig någon bok som en av Moriartys anhängare mindre
