— 110 —
mig. Rummet var i sitt normala skick, och jag tillbragte en ganska lärorik kvarts timme därstädes.
— Vad gjorde du då?
— Det tjänar ingenting till att förhemliga någonting så enkelt — jag letade efter bandtyngden. Den har alltid antagit stora dimensioner i min uppskattning av fallet. Till sist fann jag den.
— Var?
— Ah! Nu ha vi kommit till det outforskades gräns. Låt mig gå litet längre, bara helt litet längre, och jag lovar att jag sedan skall meddela er allt vad jag vet.
— Vi ha intet annat val än att finna oss vid era villkor, sade inspektören, men när ni går ända därhän att uppmana oss att överge fallet — Varför i all världen skulle vi göra det?
— Av det enkla skäl, min bästa mr Mac, att ni inte ha den allra ringaste aning om vad det är ni undersöka,
— Vi undersöka mordet på mr John Douglas till Birlstones herrgård.
— Ja visst, ja visst. Men besvära er inte med den hemlighetsfulla herrn på bicykeln. Jag kan försäkra er att det vinner ni ingenting på.
— Vad har ni då att föreslå?
— Jag skall säga er alldeles precis, vad ni böra göra, om ni bara vilja göra det.
