— 111 —
— Jag måste bekänna, att jag alltid funnit att goda skäl stått bakom era besynnerliga åthävor. Jag skall lyda ert råd.
— Och ni, mr White Mason?
Landsortsdetektiven blickade hjälplöst från den ene till den andre. Mr Holmes och hans metoder voro nya för honom.
— Om det är godt nog för inspektören, duger det väl för mig med, sade han till sist.
— Förträffligt! sade Holmes. I så fall tillstyrker jag en lång, uppfriskande promenad utåt bygden. Jag har hört sägas, att man från Birlstones ås har en härlig utsikt över de stora skogarna. Lunch kan man säkert få på något litet trevligt värdshus, fastän min okunnighet om trakten hindrar mig att rekommendera något särskilt. På kvällen komma ni tillbaka, trötta men vid friskt humör —
— Nej, nu driver ni ert skämt väl långt! utbrast Mac Donald och reste sig upp i vredesmod.
— Tillbringa då dagen hur vi vill, sade Holmes och klappade honom helt muntert på axeln. Gör vad ni vill, gå vart ni vill, men möt mig här före skymningen riktigt säkert — riktigt säkert, mr Mac.
— Det låter litet mindre vanvettigt.
— Rådet var godt i sin helhet, men jag yrkar inte vidare på det, om ni bara är här, då jag behöver er. Innan vi skiljas åt, vill jag be er skriva en liten biljett till mr Barker.
