— 115 —
de helt plötsligt inspektören. Och vad är det vi spana efter?
— Hur länge det kommer att räcka vet jag lika litet som ni, svarade Holmes litet kärvt. Om brottslingarna alltid ville följa lika tillförlitliga bestämmelser som bantågen, vore det mycket bekvämare för oss litet var. Vad det är som vi spana efter — jo, just det där är det.
Då han sade detta, förmörkades det klara gula skenet i skrivrummet av någon som gick av och an framför det. Buskarna bland vilka vi gömt oss lågo alldeles midt emot fönstret och på högst hundra fots avstånd därifrån. Bäst det var slogs det upp, gnisslande på gångjärn, och vi kunde dunkelt se konturerna ay huvudet och axlarna på en man som tittade ut i halvmörkret. I några minuter stod han och såg sig skyggt och förstulet omkring, likt en den där vill försäkra sig om att han är obemärkt. Därefter lutade han sig framåt, och den djupa tystnaden gjorde, att vi kunde förnimma ett sakta plaskande av vatten. Han tycktes röra i löpgraven med någonting som han höll i handen. Plötsligt halade han därefter upp någonting, likt en fiskare som fått napp. Fångsten var ett stort, rundt föremål, som skymde ljuset då det drogs genom fönstret.
— Nu! ropade Holmes. Nu!
Vi voro alla åter på fötter och följde ho-
