— 124 —
Ni behöver inte varna mig, herr inspektör. Jag håller mig till sanningen ändå.
Jag ämnar inte börja från början. Den står beskriven där — han pekade på pappersbunten — och ganska konstig kommer ni att finna den berättelsen. Det hela utmynnar i att det finns några personer som ha goda skäl att hata mig och som skulle ge sin sista dollar för att få mig fast. Så länge jag lever och de leva finns för mig ingen trygghet här i världen. De jagade mig från Chicago till Kalifornien, och så jagade de bort mig från Amerika. Men sedan jag gift mig och slagit mig ned på detta lugna ställe, trodde jag att mina sista år skulle bli fredliga. Jag meddelade aldrig min hustru hur det förhöll sig. Varför skulle jag draga henne in i det? Hon hade då aldrig mer fått en lugn stund utan alltid inbillat sig att det var fara å färde. Något visste hon kanhända, ty jag hade kanske då och då låtit undfalla mig ett och annat ord, men först i går, sedan herrarna träffat henne, fick hon reda på det riktiga sammanhanget. Hon berättade er så mycket hon visste, och det gjorde Barker med, ty den kvällen då detta hände var det inte mycken tid övrig till förklaringar. Nu vet hon allt, och jag hade gjort klokt, om jag sagt henne det förut. Men det var en kvistig fråga, du älskade, han fattade hennes hand och höll den ett ögonblick i sin — och jag gjorde vad jag ansåg vara bäst.
