— 126 —
ligt signalen, men visste icke vari faran bestod. I nästa ögonblick såg jag en stövel under fönstergardinen och fick allt klart för mig.
I rummet brann ej något annat ljus än det jag höll i handen, men lampan i hallen kastade ett ganska starkt sken genom den öppna dörren. Jag ställde ifrån mig ljusstaken och fick tag i en hammare som jag lämnat kvar på spishyllan. I samma ögonblick störtade han sig på mig. Jag slog åt honom med hammaren och måtte ha träffat, ty kniven klingade till då den föll i golvet. Snabb som en ål gled mannen om bordet och i nästa ögonblick hade han fått fram bössan han burit under rocken. Jag hörde honom spänna den, men jag hade tagit fast om den innan han hunnit skjuta. Jag höll om piporna och minst en hel minut brottades vi om den. För den av oss som släppte taget var det döden. Han gjorde det icke, men råkade att litet för länge få kolven riktad nedåt. Det är möjligt att jag kom åt trycket. Det är också möjligt, att vi voro två om att avfyra skotten. Emellertid fick han dem båda i ansiktet och där stod jag nu och stirrade ned på Ted Baldwins kvarlevor. Jag hade känt igen honom så väl inne i staden, som då han rusade på mig, men hans egen mor skulle inte ha känt igen honom så som han nu såg ut. Jag är van vid grovarbete, men jag mådde riktigt illa, då jag såg på honom.
