— 14 —
lelse, då han räknade orden — ’fara’. Ha, ha! Förträffligt! Skriv upp det, Watson. ’Det är fara — kan — komma — mycket — snart — en’. Så ha vi namnet ’Douglas’ — rik — landt — nu — på — Birlstone — övertygelse — är — överhängande.’ Så där ja, Watson! Vad sägs om ett enkelt tillämpande av det sunda förnuftet? Om grönsakshandlaren här i hörnet hade en lagerkrans, skulle jag skicka Billy efter en sådan.
Jag satt och såg på det sällsamma meddelandet, som jag, alltefter som han dechiffrerat det, antecknat på ett pappersark mot mitt knä.
— Ett högst kuriöst och osammanhängande sätt att uttrycka sig! sade jag.
— Tvärtom har han lyckats mycket väl, sade Holmes. När man på en enda kolumn söker efter ord att uttrycka sin mening, kan man inte vänta att få allt, vad man vill ha. Något måste överlämnas åt adressatens intelligens. Meningen är här alldeles klar. Något otyg planlägges mot en viss Douglas — vem denne nu kan vara — som är rik och bor på landet. Han är övertygad — ordet ’övertygelse’ betecknar nog detta — att faran är överhängande. Se där vad vi kommit till, och jag skulle tro att den analysen heter duga.
Holmes erfor den sanne konstnärens opersonliga glädje över ett lyckat verk, liksom han bittert sörjde då han icke nådde den höga nivå
