— 46 —
sade han. White Mason är en fiffig karl. Inga lokala uppgifter ha överstigit hans förmåga. Men nog tror jag vi måste anlita London, innan vi komma till grunden med det här. Jag skäms inte för att säga, att det är alldeles för krångligt för mig och mina gelikar.
FJÄRDE KAPITLET.
Mörker.
Klockan tre på morgonen anlände på trägen uppmaning av sergeant Wilson i Birlstone den förnämste Sussexdetektiven från högkvarteret i en lätt dogcart, dragen av en andlös springare. Med fem och fyrtiotåget på morgonen hade han skickat sitt meddelande till Scotland Yard, och klockan tolv på dagen var han vid Birlstones station och tog emot oss. Mr White Mason var till sitt yttre en lugn och trygg man i en löst sittande tweed-dräkt med ett slätrakat, rödlätt ansikte, något fetlagd figur och litet krökta, kraftiga ben, prydda med damasker. Han såg ut som en hederlig arrendator, en f. d. jägmästare eller vad annat som helst snarare än en god typ för kriminalpolisen på landet.
