Sida:Tragedien på Birlstones herrgård 1915.djvu/53

Den här sidan har korrekturlästs

— 53 —

som frapperar er — White Mason såg tveksamt på amatördetektiven.

— Jag har arbetat med mr Holmes förr, sade inspektör Mac Donald. Han följer spelets principer.

— Åtminstone min uppfattning av dem, sade Holmes och log. När jag ägnar mig åt ett fall är det för att tjäna rättvisans syfte och befrämja polisens verksamhet, Om jag någonsin i handling skilt mig från den allmänna polisen, så är det för att den först skilt sig från mig. Aldrig är det min avsikt att utmärka mig på dess bekostnad. På samma gång, mr White Mason, betonar jag min rätt att arbeta på mitt eget sätt och meddela resultaten vid den tid jag själv väljer — hellre fullständiga än splittrade.

— Nog vet jag, att vi anse oss hedrade av er närvaro och ämna säga er allt det vi veta, sade White Mason hjärtligt. Kom nu med, doktor Watson, och, när tider bli, hoppas vi alla att få plats i er bok.

Vi gingo framåt den underliga gamla bygatan, som kantades av sina toppade almar. Vid gatans slut stodo två gamla stenstolpar, mossbelupna och skamfilade av väder och vind. På deras spets syntes någonting besynnerligt och oformligt, som en gång varit Capus av Birlstone sig stegrande lejon. Efter en kort promenad på slingrig stråt mellan gräsmattor och ekar, sådana man endast anträffar