— 55 —
Holmes gick fram till löpgravens kant och tittade över till andra sidan. Därefter undersökte han strandskoningen och gräsremsan därintill.
— Jag har sett väl efter, mr Holmes, sade White Mason. Där finns det ingenting; intet tecken till att någon kommit i land. Men varför skulle han efterlämna något sådant?
— Alldeles riktigt. Varför skulle han det? Är vattnet alltid grumligt?
— Vanligen har det den här färgen — strömdraget rör upp leran.
— Hur djup är graven?
— Omkring två fot vid sidorna och tre i midten.
— Således kunna vi avlägsna all tanke på, att mannen drunknat vid överfärden?
— Säkerligen. Ett barn kunde inte drunkna i den.
Vi gingo över vindbron och blevo insläppta av en besynnerlig, knotig och förtorkad gammal man, som befanns vara hovmästaren Ames. Den stackars gubben var blek och darrande efter den svåra skrämseln. Byns polissergeant, en lång, pedantisk, melankolisk figur, höll fortfarande vakt i olycksrummet. Doktorn hade avlägsnat sig.
— Har någonting nytt händt, sergeant Wilson? frågade White Mason.
— Nej, sir.
— Då kan ni gå hem. Ni har fått nog. Om
